Emelie Karlsson

jag vill ge upp, jag vill bryta ihop.
Vet att jag är stark, men inte så stark som jag vill vara.
Vill kunna ta allting med en klackspark.
Vet att allting blir bra. Men just nu är allting inte bra. Inte någonstans! även fast jag vet att det alltid blir bra,
folk säger det dagligen och jag säger det med! men just nu hjälper det inte vad någon säger. inte ens mina egna tankar om att allting ska bli bra hjälper mig igenom det här just nu.
Stundtals känns allting okej, som om jag har hunnit smälta allt det här. Men har fortfarande inte fattat vad allt det här innebär egentligen. vet inte ens vad som händer imorgon, och att inte ens veta vart jag ska ta vägen imorgon är så jävla tungt! vet att jag har flera hem, men det hjälper inte heller. Vill ha mitt hem med båda mina föräldrar så som det alltid har varit och så som jag alltid trodde det skulle vara!
vet inte heller vad familjen förväntar sig av mig, kanske att jag ska vara starkast av alla? stå mitt emallan allihopa?
jag vill inte vara något mellanting, som sänder bud mellan två olika personer som från att ha varit tillsammans i över 30 år, till att inte ens kunna prata med varandra öga mot öga.
känslan går inte att beskriva.
Helst av allt skulle jag bara vilja börja ett nytt liv, utan huset och med både mamma och pappa.. fast de två på varsitt håll.
det är okej för mig att dom har tagit det beslutet, även om det gör ont i mig varenda gång jag tänker på det! som är typ 23 timmar dagligen. Önskar bara att det skulle kunna gå och prata med varandra, även om jag vet att det är
jobbigt för dem.

nej usch, jag saknar den gamla emelie, den som skiter i vilket typ. hoppas hon itne blir borta allt för länge för den
här emelie är riktigt jävla jobbig.